Efter min och tjejernas pappas separation har jag
tänkt och funderat mycket. På livet och mig själv. Efter hand ersattes de allra flesta "varför-tankar" med tankar på och funderingar över mig själv. Vad vill jag göra nu? Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt för mig? Vad kan jag förändra och vad vill jag förändra?
Jag har funderat mycket över mig själv,
hur jag är och varför. På mina positiva sidor och på mina negativa, ganska så mycket på de negativa om jag ska vara ärlig, men på ett positivt sätt. Vad kan jag göra för att förändra de sidor hos mig som jag inte tycker om, och hur kan jag lära mig att leva med de sidor jag inte kan förändra.
Det är inte lätt och ibland undrar jag om jag överhuvudtaget kan förändras! Men måste man förändras då...? Nej, såklart inte, men om man (läs jag) nu har sidor och egenskaper som innebär att jag själv hindrar mig från att leva det liv jag vill, då måste jag ju ta itu med dem.
Vissa saker har jag blivit medveten om och jag tränar mig varje dag. En sån där dum och onödig sak jag gör är att jag skjuter upp saker. Det kallas att
prokrastinera har jag lärt mig. Det betyder att man regelbundet och vanemässigt skjuter upp saker till "sen". Jag är expert på detta. Jag gör det hela tiden och detta trots att jag vet att jag mår dåligt av det. Och trots den glädje jag känner när jag väl tar tag i saker och kan stryka på min att-göra-lista.
Denna mindre bra egenskap har varit väldigt tydlig de senaste dagarna av olika anledningar och jag blev lite nyfiken, så jag slog upp prokrastinera på Wikipedia och där kan man bland annat läsa följande:
Uppskjutarbeteende innebär vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.
Uppskjutandebeteende kan leda till bristande personlig produktivitet och stora problem att uppnå sina mål för såväl privatliv, studier och karriär. Beteendet påverkar allvarligt personens vardagliga liv och kan leda till att personen drabbas av skuldkänslor, stress och ångest för att man inte tar sitt ansvar. Dessa känslor kan i sin tur leda till ytterligare förhalning för att slippa omdelbart obehag. I ett längre perspektiv också till dåligt självförtroende.
Det var som att läsa om mig själv. Precis sådär är det. Otroligt dumt och onödigt, det vet jag ju men trots det så är detta ett beteende jag har. Detta är något jag verkligen måste komma tillrätta med för att kunna komma framåt i mitt liv, oavsett om det gäller jobb eller privat. Det är så otroligt onödigt och dumt. Jag kan inte riktigt förklara varför jag gör så. Eller, det kanske jag kan. Jag tror det beror på den där inbyggda rädslan jag har att misslyckas. Den finns med i väldigt mycket jag gör har jag upptäckt. Eller inte gör, kanske är mer rätt.
Detta får bli dagens lite djupa självinsikt. Tänk att man fortfarande, vid snart 43 års ålder har så mycket att upptäcka om sig själv. Eller i alla fall inser och kan sätta ord på. Jag minns att min mamma sagt vid något tillfälle att det var först i 40-års åldern som hon började lära känna sig själv, och det verkar som om jag - även här - liknar min mamma!
♥