08 november 2013

Det här med att trivas med sig själv

Min vän Nellie skrev ett väldigt intressant blogginlägg igår som handlade om att trivas med sig själv och varför man tränar. Nellie och jag känner varandra väldigt väl och vi tycker och tänker väldigt lika många gånger, medan vi på andra plan är väldigt olika. Nellie är "naturligt duktig" när det gäller träning, hälsa och matvanor (och detta säger jag helt utan ironi, istället med stor beundran) medan jag får kämpa mer inom dessa områdena.

Nellies inlägg handlar som sagt om varför vi tränar och hon skriver på ett ställe att "det här kanske är provocerande?". Och ja, för mig som inte alls är sådär "naturligt duktig" så är det provocerande. Och det vet Nellie! :)

Läs hennes inlägg!



Nellie ställer bland annat frågan om man verkligen måste ha mål med sin träning, kan man inte bara träna för att det är kul och för att må bra? Jo, självklart! Och det är väl det allra bästa egentligen. Jag kan sticka iväg och spela ett badmintonpass eller gå på nåt gympapass (vilket var läääänge sen nu)  bara för att det är kul, men just nu så får jag inte ihop den typen av träning med mitt liv. Den träning som fungerar bäst för mig just nu är löpning och styrketräning hemma. Här måste jag sätta mål, annars kommer jag inte ut. Jag kan ärligt säga att jag skulle aldrig göra ett styrkepass om jag inte visste vad det skulle leda till. Jag tycker att det är urtrist. Däremot vet jag att det är bra för mig. Och att ge sig ut på en löprunda när det är lite kyligt, regnigt eller blåsigt ute lockar inte. Jag är för trött, för mätt, för hungrig bla bla bla bla....jag är full av ursäkter! Så, jag behöver mål för att träna. Och gärna berätta dessa mål för alla i min omgivning så de ställer frågor om hur det går, så jag får skämmas om jag inte gör vad jag ska.

Och vad ska målen leda till då? Jo, den enorma tillfredsställelse det är att slå en viss tid till exempel. Och - och nu är det min tur att provocera lite :) - för att jag ska bli smalare. Jepp, så enkelt är det! Jag tränar för att bli snyggare. Ytligt så det förslår! Jajajaja, jag tränar också för att blir starkare, orka mer, få bättre hälsa....det gör jag. Absolut. Men - också för att gå ner i vikt, forma kroppen, bli - i mina ögon - snyggare. Jag tror på fullt allvar att jag kommer att bli lyckligare om jag går ner de där  5-6 kilona och får smalare ben. Sant!

Jamen träna då och ät nyttigare, kan man ju tycka! Sant, igen. Men - jag tycker det är så svårt. Jag är inte "naturligt duktig". Jag tar inte hellre en frukt än en godisbit. Jag älskar choklad, glass och godis! Jag älskar kolhydrater! Jag är duktig i perioder, tränar superduktigt och äter duktig och rätt och när jag väl gör det så är jag grymt strukturerad och tycker det är rätt kul.....men trillar hela tiden tillbaka. Det kommer inte naturligt.

Jag vill så gärna att det ska göra det. Jag vill vara "en sån där" som tränar, ger sig ut i ur och skur (och herregud, jag gjorde ju det förra året!! Läs här!) och som hellre äter en liten bit fin mörk choklad och inte ett 200g mjölkchoklad. Jag vill hellre vara en som säger "oj, det här är alldeles för sött" och tar lite grann och inte en som lätt äter en hel glasspaket. Jag vill inte vara en tjej som behöver välja kläder som ska dölja rumpa och ben. Jag vill inte hata mina ben, men det gör jag.

Åter till Nellies mail där hon skriver om att vara nöjd med sig själv. Är jag då missnöjd med mig själv? Nja, det är jag nog inte ändå. Eller rättare sagt, jag är rätt nöjd med att vara jag. Jag gillar mig själv och mitt liv. Väldigt mycket till och med. Men - jag är inte nöjd med min kropp och det är framför allt benen som gör att jag är missnöjd. Jag skulle till exempel aldrig gå ut i en tröja/top som är midjekort - aldrig!

Däremot så har jag inga problem med att glädjas åt andras framgångar. Om någon annan skulle gå ner en massa i vikt till exempel så blir jag uppriktigt glad å den personens vägnar. Att jag själv är missnöjd gör inte att jag inte kan unna andra att känna sig nöjda. Jag blir inspirerad och istället peppad att ta tag i mig själv. Jämför jag mig med andra? Jodå....det gör jag. Jag har full koll på hur andra ser ut, speciellt hur de ser ut på de ställen som jag själv är missnöjd med. Det är inte speciellt produktivt eller speciellt smart såklart. Jag gör det omedvetet, jag har gjort det så många år. Däremot så känner jag mig mer tillfreds med livet än jag gjort på många år. Lite motsägelsefullt kanske, men vem har sagt att människan inte är komplex...?!

Det här blev väldigt långt. För långt för att vara ett bra inlägg egentligen, men det var mycket som behövde komma ut. Det blev väldigt personligt. Men kanske någon annan känner igen sig? För alla kan väl inte gå runt och vara sådär duktiga?! :)

Och ett viktigt sista tillägg - Nellie är en av mina allra bästa vänner. Vi känner varandra utan och innan och hon betyder jättemycket för mig. Detta är ingen kritik mot henne, vi är olika, det vet vi! Jag är full av beundran över hur hon tar sig an sitt liv. Puss på dig kompis! :)



6 kommentarer:

Hannis sa...

Jag tänker att det handlar om att låta sig själv vara mänsklig. Din vän finner säkert en oerhörd glädje och tillfredsställelse i själva tränandet inte bara i målet.
Jag vet inte, men jag tror att det är så med människor som har det där med tränande naturligt.

Jag är en periodare med allt utom yoga. För den ger mig just den där glädjen utan att jag har ett mål med det. Själv är jag en sån som är anti allt som jag ser som press i mitt liv. Och jag mår bättre om jag skippar det och kör när jag tycker det är roligt.
Det är det viktigaste för mig.

Och är jag nöjd med min kropp? Både och. Jag är 42 och har en hyfsat tränad kropp (yoga och promenader)men jag är ju inte den puma jag var när jag var 25.
Men, och det är ett stort MEN med +, på det själsliga planet så är jag där jag vill vara. Och det var jag långt ifrån när jag var 25!
Så det ser jag som en vinst när jag smaskar i mig bullar=))

Vad härligt att ni är såna vänner!
Det behövs i livet.

Och nu skrev jag en avhandling hos dig igen...
Säg till när du lessnar=))
Kram Hannis

Nellie - the Flying Hippo sa...

MIn underbara "icke duktiga" vän! Du är helt underbar och du har så rätt att vi är väldigt lika och samtidigt väldigt olika. :) Det jag önskar dig att att du kunde trivas även med dig själv även med dina ben, utan att du gick ner en massa kilo. STOR KRAM!

Sofia sa...

Härligt med goda vänner. Jag är ju själv lite för disciplinerad emellanåtvad gäller mat och träning jag önskar ibland att jag var lite med laid back vad gäller träning o mat! Njut och lev livet du är vacker kram Sofia

Birgit sa...

Vilket bra inlägg! (av er båda!) Och jag känner verkligen igen mig i dig! Jag menar, hur svårt ska det vara att hellre välja frukt än godis... av sig självt, liksom?! I min värld... jättesvårt! Jag måste, precis som du, ha mål att uppnå - egentligen löjligt, för som hon skriver att bara träna, äta bra för att må bra borde ju räcka!! Så klokt! Och jag fick mig en funderare...
Tack för ett bra inlägg! KRAM
SV:Jo, hon var bra läskig! Men sen är hon ju en social unge så hon var nog glad och go' hela kalaset! Jag gillar prinsessperioden, den är mysig!!

Sinta sa...

Åh, visst känner jag igen mig. Så väl. Jag tror att du skriver det som många tänker men helst inte vill erkänna. Mina träningsrutiner har jag fått att sitta men jag kämpar verkligen för att hänga i när motivationen går ner. Ärligt, personligt och jättebra! Kram om dig

Louise Dock sa...

Gud vad lika vi är. Nästan på allt förutom att jag inte har ngn hick-up, inget som jag ogillar. Men däremot gillar jag stlk 42. O ogillar när jag måste välja större. Jag har försökt att använda detta som motivation. Hur jag känner mig när i provrummet kan ha stlk 42, men nej. Det funkar inte heller. Vad ska jag göra?! för att bli motiverad?