Igår kväll så sa Jens, lite diskret (hrm...), att jag såg ut som ett vrak. Och det hade han absolut rätt i, för det gjorde jag verkligen. Jag är så himla trött på att aldrig få sova. Och visst, jag får sova ikapp ibland genom att sova själv i annat rum vilket jag är glad för, men jag är så trött på att i allmänhet sova så dåligt. Johanna vaknar ju fortfarande flera gånger per natt och även om det är en natt då hon inte vaknar, så gör jag det ändå. Jag har ju inte sovit hela nätter regelbundet under de senaste två åren och är så van vid avbruten sömn, att när jag väl får sova så vaknar jag ändå. Jag ser liksom inte fram emot att gå och lägga mig även om jag är trött, eftersom jag vet att nätterna ändå inte är speciellt sköna. Ibland vaknar jag och fryser och ibland vaknar jag och badar i svett. Nä, jag är himla trött på att nätterna är som de är.
Men i vilket fall, igår kväll så gick jag ut och la mig i biorummet alldeles själv och njöt i fulla drag av att veta att jag inte skulle bli väckt av Johanna på hela natten. Låg och läste en tidning innan jag skulle somna och hade allmänt mysigt. Och fram till klockan var fem så sov jag rätt gott, var uppe och tog ett extra täcke eftersom jag frös, men det var helt ok. Men vid fem vaknar jag av att jag tycker att jag hör Johanna, helt förvirrad var jag. När jag väl fattat vart jag var någonstans och att det omöjligt kunde vara Johanna eftersom det var två stängda dörrar mellan oss, så låg jag och lyssnade och undrade vad det var som väckt mig. Till slut hör jag det igen, en katt! En katt med vårkänslor tror jag, för det var värst vad den jamade och "skrek". Det låter ju som bebisskrik! Så där låg jag och kunde inte somna om.....såå typiskt och nästan lite skrattretande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar