16 oktober 2014

"Bokklubben vid livets slut"


Igår hade vi träff med Bokklubben hemma hos mig och boken vi hade läst var "Bokklubben vid livets slut" av Will Schwalbe. Som bekant gillar jag böcker som handlar om böcker och läsning, det blir på något sätt dubbelt så bra!

Vi hade en supertrevlig kväll, precis som vanligt. Tänk att vi har hållit på i ungefär 13 år nu! Regelbundet med ungefär 5 veckor emellan har vi träffats och pratat en del om böcker och en hel del om livet! Det är verkligen himla mysigt! Vi är fem stycken och från början kände jag ingen av dem, idag känner jag dem rätt väl. Men det lustiga är att jag umgås inte med någon av dem förutom på våra träffar. Vi är ganska olika och hade troligen aldrig "sprungit på varandra" om det inte varit för det gemensamma bok- och läsintresset. Men det är det som gör vår lilla grupp så speciell och kul, våra olikheter!

Boken då....jo, jag gillade den! Men inte lika mycket som jag förväntat mig. Jag hade lite svårt att förklara varför igår och även nu. Boken är en sann historia och är skriven av Will och handlar om hans cancersjuka mamma och deras relation, till varandra och till böcker. Wills mamma har cancer i bukspottkörteln, vilket är detsamma som en dödsdom. Mamman är en klok och balanserad person som är väldigt engagerad i ett flertal organisationer, ett väldigt intressant livsöde. Hon har rest mycket i både Asien och Afrika som volontär och hjälparbetare. Hon är väldigt öppen för andra människor och engagerar sig och hjälper mer eller mindre alla kring sig. Boken är en ren hyllning av Will till sin mamma. Dock är det de tillfällen då Will kritiserar henne eller de sällsynta tillfällen de är onese och han blir sur eller irriterad, som gör deras relation verkligt intressant och då man känner sig som mest engagerad.

Deras bokdiskussioner är rätt enkla och fungerar mer som utgångspunkt för Will och hans mamma att kunna prata om svåra ämnen. Jag hade nog trott att boken skulle handla mer om böckerna de läste, det var nog den förväntan som gjorde att boken inte riktigt var som jag trodde.

Något som jag verkligen blev varse medan jag läste boken var hur dåliga vi rent generellt sätt är på att prata om svåra saker, som döden. Jag läste boken när jag var i Portugal, där lyssnade jag ju även till Topphälsas chefredaktör Pamela Andersson som har hjärtnumör och som berättade sin historia, och dessa böcker tillsammans bevisade detta för mig. Hur tilltalar man en människa som har en dödlig sjukdom? Som vet att han/hon kommer att dö tidigare än det egentligen var tänkt. Får man vara glad i deras sällskap? Kan man fråga hur de mår? Hur ska man bete sig? Svårt....och min insikt är att vi inte alls tränas i detta. Jag pratade med Pamela om detta och hon kunde bara bekräfta mina tankar och även berätta historier om hur hon blir bemött, på många olika sätt. Jag tror att någon form av ärlighet ändå är bäst, att säga rakt ut att "vet du, jag känner mig väldigt osäker på hur jag ska bete mig eller vad jag kan säga". Vad tror ni?

10 kommentarer:

Hannis sa...

Jag tror på ärligheten överlag.
Oavsett vad det är, döden, psykiskt mående. Allt det vi är rädda för mår som bäst av raka puckar.
Min egen erfarenhet är att man på något sätt gör upp med det svåra.
Tror du fattar vad jag menar.

Intressant att läsa dina tankar om boken!!

Kramen Hannis

Ps. Jag har gått med nu i en liten grupp av kvinnor som ska prata bok.
Ser fram som 17 mot det=))

anettan sa...

Kul att läsa din recension. Kram Anette

Choices by Annie sa...

Synd att boken inte levde upp till förväntningarna. Jag hade också stora förväntningar på den men nu kanske den flyttas ner på inköpslistan en stund;)

Döden är svår, jag har i flera år levt med en dödsångest som var på väg att begränsa mitt liv tills jag en dag insåg att jag var rädd för något jag inte visste något om. Och det är väl med dödsångest som med så mycket annat vi är rädda för det vi inte känner till, det som är främmande för oss. Men jag tror absolut att prata om döden är viktigt. Tillhör man en tro så pratas det ju om döden i många sammanhang och förr när vi i sverige gick på ständiga besök i kyrkorna så samtalades det nog naturligare om döden. Men medan kyrkobänkarna ekar tomma i fler och fler kyrkor så saknas också de där naturliga samtals-rummet. För döds-samtal är kanske inget man sitter och avverkar på lunchen med arbetskamraterna direkt;) Men bra att du tog upp det och när det kommer till att prata med en som fått dödsdomen så tror jag som du säger att man är ärlig och helt enkelt förklarar hur man känner sig.

Fin kväll till dig
Kram
Annie

Hemma på Sjuan sa...

Vad kul att ha en grupp som går igenom böcker. Kul att läsa din recension. Själv har jag kommit in i en svacka när det gäller läsningen. Kram Suss

Theresa sa...

Låter kul med en bokklubb!
Oj vilken svår fråga! Jag hade himla svårt att prata med min pappa om detta. Han fick en obotlig hjärntumör. Dessvärre hade den satt sig dumt till på pappa så han vart lite personlighetsförändrad och det var svårt att veta om han förstod. Jag tror han gjorde det men att han hade svårt att uttrycka sig, sen var det säkert svårt för honom att prata med sin dotter om att han snart skulle dö... Jag sa nog bara en gång att jag inte ville att han skulle dö. med att prata om hur han ville ha sin begravning... nej det fixade varken jag eller min syster...
Önskar dig en fin helg!

Birgit sa...

Kul att ni har en bokklubb och att ni hållit på så länge :-)
Ja, döden är svår och inte lätt att prata om, men du har nog rätt, det är nog bra att vara rak och ärlig.
Sv: Vissa kompisar finns kvar fastän man inte ses :-)
Sov gott! Kram

Ekenäsliv sa...

Visst är det så...
Jag, som varit svårt sjuk, kan ju ibland uppleva att man inte ska prata om det mer, det som var svårt och det som fortfarande känns jobbigt.. Men det är beroende på vem man pratar med och så. Även om jag som sagt är "frisk" (så friskförklarad men blir när man transplanterats, då står man alltid under vårdens vakande öga) så finns det altid med en.

Tack för dina krya-hälsningar <3
Önskar dig med en fin helg!
Kram Anna

HönaPöna sa...

Mysigt med sådana där grupper... vi ses fortfarande i vår föräldragrupp, mer än sju år har vi träffats. Det är verkligen kul, och jag gillar att ha en kväll då och då när jag kan komma iväg.
Däremot är jag dålig på att läsa böcker, prioriterar inte det just nu i livet. Tyvärr...
Fin fredag till dej!

The Place To Be sa...

Jag tror absolut på ärlighet. Det är värre att bara låtsas som vanligt. Eller att undvika som många gör. Man är ju fortfarande samma person.

Ha en fin fredag!
Kram Malin

Finurliga fröken sa...

Oj! 13 år! Va jag vill vara med i en bokklubb. Jag älskar att läsa och tänk att få sitta och prata om det med andra. Dela tankar och höra andras åsikter. Kram och trevlig helg.