10 april 2013

Att försöka kurera en liten sjukling

Hela dagen har gått i slow motion


Idag har jag varit hemma med Johanna som varit sjuk. De ringde från dagis igår och hon hade fått feber. Det är så svårt det här när barnen är sjuka....i alla fall när våra är sjuka. Det är extremt sällan de är riktigt sjuka, så sjuka att de ligger nerbäddade. Utan de är bara lite "sådär" sjuka. Det är jag ju givetvis väldigt tacksam för, missförstå mig rätt här....men det är så svårt att veta när det är ok att lämna dem på dagis igen! Johanna har inte haft feber idag, bara igår och då inte mycket alls. Idag har vi varit hemma som sagt och bara tagit det lugnt. Lekt, lekt, lekt och så har vi emellanåt slappat i soffan med lite film. Hon var helt speedad på kvällen och det var jättesvårt att få henne att lugna ner sig och krypa till sängs, alldeles för sent blev det. Så - nu återstår frågan....ska hon gå på dagis i morgon? Inte för att jag egentligen har något emot att göra pärlplattor, lägga pussel och se disneyfilmer en hel dag.....men det kryper lite i mig av jobbstress. Har så mycket att göra och egentligen har jag två heldagsmöten torsdag och fredag, men det har jag redan insett att jag inte kan vara med på oavsett. Egentligen borde ju prioriteringen vara superenkel, inget är ju viktigare än barnen. Men ändå så gnager det i jobbstresstarmen....knasigt!

Oavsett dessa funderingar, så har dagen gått i slowmotion. En riktigt långsam dag, en dag då jag inte tog mig ur myskläderna mer än för att dra på träningskläderna. Slumrade på soffan medan Johanna såg film. Blev otroligt slö och seg jag med och stundtals kändes det som om vi var hemma för att jag inte kände mig bra, inte för att hon var krasslig.

Som grädde på moset så äter hon ingenting just nu. Hon vill helt enkelt inte äta och jag vill inte tvinga. Jag inser ju att jag måste hitta på alla möjliga - och ibland omöjliga - sätt för att få henne att äta. Men jag åt själv "ingenting" när jag var liten och jag kan fortfarande känna igen känslan av att ingenting är gott. Jag vill inte tvinga henne, det blir det inte bättre av. Sedan handlar det ju inte om att ge med sig totalt, vi kan ju liksom inte äta glass och godis till middag varje dag. Och lunch. Och frukost. Som Johanna gärna vill. De diskussionerna tar jag och där kan jag vara superbestämd. Men det känns så hopplöst när man ställer fram middagen och det är sånt som jag vet att hon gillar, och så äter hon mer eller mindre ingenting. Och då har hon inte heller ätit något nämnvärt till lunch. Eller frukost. Jag försöker förklara för henne att hon måste äta så att hon blir frisk, men den går inte hem riktigt..... :)

Nu är jag så trött att ögonen går i kors. Några tankar jag haft i kväll fick ni med er i alla fall.
Kramar!

2 kommentarer:

TIDSOPTIMISTEN sa...

Har man varit feberfri hemma en dag så är det väl bara strutta vidare till dagis sen.....tycker jag ;) Ja det där med maten måste ju kännas jobbigt, min kusin hade en son som var så där och aldrig ville äta nåt, kommer ihåg att de blev rådda att inte tvinga och tjata på honom han fick äta det de fick i honom helt enkelt, yoghurt tror jag var något som han trots allt åt av och sen nekade de honom heller aldrig glass och sånt om resten av familjen skulle äta det, bara för att han inte hade ätit maten. Ja ja nu är han iaf 21 år och lever fortfarande och äter sen många många år tillbaka ;) så det ordnar sig nog <3

Kram Ullis

Birgit sa...

Jag tror inte man ska noja för mkt över om de inte äter, men vi kör iaf med att de ska smaka. (eller nu är de så stora så vi kör med det de tar för sig får de äta upp) Men det är inte så lätt när man är liten! Det brukar lösa sig i slutändan. (förstår din frustration dock) Är de sjuka är vätska det viktigaste! När det gäller sjukdom går jag helt efter allmän tillståndet, ska man vänta tills de har snorat/hostat klart får de ju aldrig vara i skolan/dagis.
Nej, nu ska jag röja lite, sen cykla på second hand och leta byxor till tjejerna. Ha en skön lördag!
KRAM