Nu är det slut

Jaha. Då har jag varit mammaledig i ett och ett halvt år. Jag upprepar - 1,5 år! Tänk så länge. Och tänk så fort det gick!! På ett sätt känns det inte som så länge, men på ett annat sätt så känns det väldigt avlägset med jobbet. Men i morgon är det på det igen, och det ska faktiskt bli kul och spännande. Men samtidigt lite vemodigt. Nu är bebistiden slut, nu går Johanna på dagis och Josefine har börjat mellanstadiet. Ett nytt liv.

Jag har verkligen älskat att vara mammaledig. Visst, det har funnits dagar som varit mindre kul. Dagar då jag varit fullkomligt dödstrött av sömnslösa nätter, dagar då irritationen varit ständigt närvarande av sura och trotsiga barn, dagar då jag varit enormt trött på att laga mat och fixa hemma. Men mest har det varit dagar av lycka och mys. Dagar som jag bara tagit som de kommit.

När jag var mammaledig med Josefine, så lade jag väldigt stora krav på mig själv. Krav att vara den perfekta mamman, att städa och ha middagen på bordet när Jens kom hem, att allt skulle vara så perfekt. Det blir jobbigt i längden. Jag hade lovat mig själv att inte göra om det misstaget. Visst, middagen har stått på bordet många gånger när Jens kommit hem och visst har det varit mycket hemmafix, men ändå så tycker jag att jag verkligen tagit vara på tiden. Jag har njutit. Njutit av att få ta dagarna som de kommit, njutit av min bebis, njutit av att ha mer tid med Josefine och att kunna ge henne mer tid hemma. Hon har ju kunnat vara hemma alla lov och eftersom hon inte fått gå på fritids så har hon haft kompisar med sig hem var och varannan dag.

Jag har fått nya vänner här i kvarteret, vi har umgåtts och fikat och pratat. Jag har promenerat mycket och njutit av den vackra naturen som finns här där vi bor. I början, då Johanna var mindre hade jag en hel del tid för mig själv. Tid som jag tycker att jag tog tillvara. Nu på slutet när hon är lite större och mer aktiv har ju tiden gått åt mycket till att "jaga" henne, men jag tycker ändå att jag har hunnit ha det väldigt bra.

På grund av detta så känns det ju lite vemodigt att börja jobba i morgon. Denna tiden kommer aldrig att komma igen. Möjligheten att få vara hemma så länge. Vemodigt att bebistiden är över. Men samtidigt så är det spännande att komma igång igen. Att få lite utmaningar, på ett annat sät. Att få vara "bara" Jennica under några timmar om dagen.

Jag börjar i morgon som sagt och vi börjar med att åka iväg två dagar. Vi ska till Ängavallen och ha möten i två dagar. Det ska bli en skön start. Möjligheten att få träffa alla igen i lugn och ro, det ska bli riktigt kul. Det var någon som frågade om jag inte tyckte det skulle bli jobbigt att börja så, men tänk efter! Sitta ner och lyssna i två dagar, få umgås med vuxna människor som kan säga mer än "titta", få maten serverad och - bäst av allt - få sova helt själv en hel natt! :)