20 april 2013

Skrylleloppet 2013

Nu har vi sprungit och kämpat!

Världens Bästa Syrra och jag

Idag var det alltså dags för Skrylleloppet! När klockan ringde i morse hade jag bara en känsla i kroppen - nervositet! :) Jag var så nervös, ville så gärna att det skulle gå bra. Att jag skulle få med mig en positiv känsla inför Vårruset om två veckor.

Jag åkte dit tillsammans med en kompis, och min syster skulle möta oss där tillsammans med mina föräldrar. Jodå, hela klanen var på plats och hejade! Det blev en trevlig bilfärd, jag och Marianne satt och pratade hela vägen och det var riktigt uppsluppen stämning. Vi var tidigt på plats och hämtade ut våra nummerlappar och chip. Vi gick en lite runda och satt och pratade. Ju närmre vi kom tiden för start, desto tystare blev vi. Vid ett tillfälle sa Marianne, "har du märkt att vi börjar ladda?". Och jo, det märkte jag. Vi blev tysta, gick liksom in i oss själva. Vi stretchade lite, jag gick på toa för tusende gången och så började vi värma upp.

Sen, äntligen, kom Kimman! Det var så skönt att se henne, jag blev lite lugnare då. Hon måste ju liksom vara med! Pussa och krama på mamma och pappa och sedan var det dags att ställa sig på startlinjen.

PANG! Där gick startskottet och vi satte iväg. Kim försvann iväg och jag sprang på. Efter 1,5 km så var jag så tung i benen och då började jag formulera detta inlägg i huvudet men då började det med "Idag hade jag mitt första riktiga nederlag sedan jag började träna för 8 månader sen....". Jag sprang första km alldeles för snabbt! Jag ska ju toppa om två veckor, vi har inte alls lagt upp träningen för detta loppet. Det gör ju att jag just nu är rätt tung i benen.

Kim sprang detta loppet förra året och hade beskrivit banan för mig. Därför visste jag att 1:a km skulle gå lite utför, men att det sedan skulle börja klättra uppför mellan 2:a och 3:e km. Nya tag! Jag sprang på, tyckte att alla sprang om mig och ibland kändes det som om jag var helt själv ute på banan. Men kämpa kämpa..... Den 2:a km skylten kom. Ok, kämpa på. Försökte hålla tempot men var lite rädd för att ta ut mig. Då började jag upprepa det som Emma hade skrivit till mig i kommentaren i förra inlägget - "Pressa-Våga-Njut" för mig själv! Ok, pressa-våga, pressa-våga....våga, våga, våga...

Ibland kändes det som om det gick förfärligt långsamt och jag förberedde mig på att inte bli för besviken. Men jag kämpade på. 3:e km skylten passerades. Tyckte trots allt att tiden gick fort, vilket var skönt. Tung andning, kom lätt ur min andningsrytm i och med alla backar. Ovan vid terränglöpning.

4:e km skylten! Äntligen, bara 1 km kvar! Nu kom de jobbigaste backarna, det visste jag. Bara mata på. Tuuungt! Flåsade högt! Kämpa, kämpa.... Banan gjorde en rätt skarp sväng och jag trodde att nu börjar upploppet och försökte öka lite....tyvärr lite för tidigt. Det var inte upploppet, höll tillbaka lite men höll ändå tempot uppe. Sen kom det, upploppet. Då ökade jag igen, flåsade och höll på, det lät förmodligen helt galet! Ser min syrra längre fram, hon kommer mot mig och springer med mig den sista biten. Hejar, peppar och pushar mig....jag springer och kommer äntligen i mål!



Helt slut! Ingen kan i alla fall komma och säga att jag inte ger allt! :)

Tiden då...?! Jo, den blev 26:38. Och det är jag nöjd med, det är 7 sekunder från mitt pers. Men då måste man tänka på att detta var en kuperad bana. Så, jag är nöjd och fick den där positiva känslan inför Vårruset som jag hoppats på! Det är klart, det är lätt att tänka att jag skulle kunnat springa liite snabbare, spurtat lite till så att jag kommit under 26:31 och slagit mitt pers. Men men, jag är ändå nöjd, med tanke på hur tungt det kändes därute i spåret.

Det var 120 personer med i 5km klassen. Av dessa kom jag på 28:e plats! Jag blev 10:a av de 63 tjejerna som var med. Min fantastiska syrra kom 12:a totalt och 2:a bland tjejerna!

TACK Kimman för all hjälp med min träning! Tack för all pepp på slutet, jag blev så glad för det!!

TACK Mamma och Pappa för att ni var med och hejade!

TACK Emma för din fina kommentar och för mitt nya mantra!

Och TACK Marianne för en mysig dag! Vad bra vi var! :)

7 kommentarer:

Kim sa...

Grymt jobbat! Känns bra inför Vårruset och jag vet precis hur vi ska köra inför det! :) Men du... glömde du inte att lägga ut en av de bästa bilderna nu? :D

Jennica... sa...

Om du menar den hemska där jag ser ut som om jag ska dö, så nej...den glömde jag inte! :)

Nellie - the Flying Hippo sa...

Wow, så bra! Kul att läsa om en bana jag känner till, den där skarpa svängen på sista km är förrädisk. Emmas mantra är ju hur bra som helst, det ska jag också testa. Kram!!!

Anonym sa...

Bra jobbat Jennica heja heja : ) kramar Sofia

Birgit sa...

Heja, heja! Bra gjort!! Du kommer att rusa så bra på Vårruset!!
Kram

Home2tiny sa...

Fantastiskt bra jobbat, du är grym tjejen. Kramisar Tina

Unknown sa...

Jag är SÅÅÅÅÅ imponerad! Bra jobbat Jennica!