Men så fort frukosten var uppäten så ville hon ringa sin bästis. Jag undrade om hon inte hellre ville vara med mig idag och nämnde lite saker vi kunde göra, bland annat planteringen av tomaterna och kanske att vi kunde gå till sjöarna och bada. "Men mamma, jag vill ju träffa Moa (hennes bästis)! Jag har ju inte träffat henne på länge!" Och vad säger man, klart att hon ska träffa sin bästis.
Jag vet ju att hon älskar mig och Jens, men vi har fått konkurrens på priolistan av kompisarna! Jag antar att det är den naturliga utvecklingen och att det är precis som det ska vara. Jag är faktiskt glad för det. Jag är glad över att hon har sina kompisar, glad över att hon är självständig, glad över att hon tar initiativ och ringer och bestämmer träff. Jag är glad över det, säkert. Faktiskt. Men ändå.....trodde nog inte att det här med att hon skulle "försvinna" för oss skulle ske så tidigt. (Hon är 9 år.) Hon är oftast med kompisar och när hon är hemma så vill hon helst vara på sitt rum.
Det är här det dåliga samvetet sätter in. Bör man inte vara mer med sina barn? Ska man "tvinga" sig på dem fast de hellre vill vara själva eller med sina kompisar...? Hur ska man veta vad som är rätt?
3 kommentarer:
Tvinga ut barnen på picknick i ur och skur och fika i bagageluckan. Det är så de lär sig och hunsas! ;)
Hahaha! I och för sig! Men om det ska vara riktigt plågsamt så ska man vänta tills barnen är tonåringar! :)
Men de kommer aldrig att vara tonåringar samtidigt så du får ta dem i omgångar! =D
Skicka en kommentar