Jobbigt samtal

Vi har ju vår lille kanin-kille som heter Tarzan. Han är två år och bor utomhus i sin bur året runt. Jense är ju allergisk så han kan tyvärr inte vara inomhus, men han fixar det bra. De fixar faktiskt att bo ute året runt, om man bara låter dem vara ute hela tiden. Så det går ingen nöd på honom.....av den anledningen.....

Men.....Jossan är för liten för att ta ansvar för honom. Hon glömmer bort honom och även om hon ger honom mat - oftast utan tjat - när man ber henne, så är det så att huvudansvaret det bär jag.  Och jag har konstant dåligt samvete för honom....han sitter bara där ute och ingen ägnar honom någon tid eller uppmärksamhet. Utom jag då när jag ger honom mat och städar hans bur...men jag har så dåligt samvete för honom att jag knappt kan se honom i ögonen. Ja ja ja, jag vet, han är bara en kanin men jag kan ändå inte se honom i ögonen. Jag får så enormt dåligt samvete!

Han är en fantastiskt söt go liten kanin som är otroligt mjuk och gosig, men han hade mått bättre av att bo någon annanstans än här hos oss. Någonstans där han kan vara inomhus och få den uppmärksamhet som han förtjänar. Jag tycker det är sorgligt och det vet jag att Jens också tycker, men vi känner att det bästa för honom är att han får ett nytt hem. 

Vi pratade med Jossan om det ikväll. Eller vi försökte, hon blev ledsen och sprang in på sitt rum... Jense fick tyvärr ta det stora samtalet eftersom jag fortfarande är i karantän när det gäller kramar och närhet. Jag hörde hur hon grät...ajajaj, vad ont det gjorde i hjärtat! Men oj vad stor hon har blivit, hon har inte haft den empatin tidigare att hon har gråtit över sådana här saker. Hon har gråtit när hon har slagit sig och när hon känt sig orättvist behandlad. Men aldrig för att hon varit ledsen, känt "sorg" eller hur man ska uttrycka det. Men det är en parentes....

Men vi har sagt att det kommer att ske om ett par månader, så detta samtalet var för att hon skulle vänja sig. Man ska lära sig mycket som barn, men man får minsann lära sig mycket som förälder också. Den här typen av samtal har vi inte haft tidigare, nu var det ju iofs inte jag som hade det utan Jens.  :)