"Bokklubben vid livets slut"

Igår hade vi träff med Bokklubben hemma hos mig och boken vi hade läst var "Bokklubben vid livets slut" av Will Schwalbe. Som bekant gillar jag böcker som handlar om böcker och läsning, det blir på något sätt dubbelt så bra!

Vi hade en supertrevlig kväll, precis som vanligt. Tänk att vi har hållit på i ungefär 13 år nu! Regelbundet med ungefär 5 veckor emellan har vi träffats och pratat en del om böcker och en hel del om livet! Det är verkligen himla mysigt! Vi är fem stycken och från början kände jag ingen av dem, idag känner jag dem rätt väl. Men det lustiga är att jag umgås inte med någon av dem förutom på våra träffar. Vi är ganska olika och hade troligen aldrig "sprungit på varandra" om det inte varit för det gemensamma bok- och läsintresset. Men det är det som gör vår lilla grupp så speciell och kul, våra olikheter!

Boken då....jo, jag gillade den! Men inte lika mycket som jag förväntat mig. Jag hade lite svårt att förklara varför igår och även nu. Boken är en sann historia och är skriven av Will och handlar om hans cancersjuka mamma och deras relation, till varandra och till böcker. Wills mamma har cancer i bukspottkörteln, vilket är detsamma som en dödsdom. Mamman är en klok och balanserad person som är väldigt engagerad i ett flertal organisationer, ett väldigt intressant livsöde. Hon har rest mycket i både Asien och Afrika som volontär och hjälparbetare. Hon är väldigt öppen för andra människor och engagerar sig och hjälper mer eller mindre alla kring sig. Boken är en ren hyllning av Will till sin mamma. Dock är det de tillfällen då Will kritiserar henne eller de sällsynta tillfällen de är onese och han blir sur eller irriterad, som gör deras relation verkligt intressant och då man känner sig som mest engagerad.

Deras bokdiskussioner är rätt enkla och fungerar mer som utgångspunkt för Will och hans mamma att kunna prata om svåra ämnen. Jag hade nog trott att boken skulle handla mer om böckerna de läste, det var nog den förväntan som gjorde att boken inte riktigt var som jag trodde.

Något som jag verkligen blev varse medan jag läste boken var hur dåliga vi rent generellt sätt är på att prata om svåra saker, som döden. Jag läste boken när jag var i Portugal, där lyssnade jag ju även till Topphälsas chefredaktör Pamela Andersson som har hjärtnumör och som berättade sin historia, och dessa böcker tillsammans bevisade detta för mig. Hur tilltalar man en människa som har en dödlig sjukdom? Som vet att han/hon kommer att dö tidigare än det egentligen var tänkt. Får man vara glad i deras sällskap? Kan man fråga hur de mår? Hur ska man bete sig? Svårt....och min insikt är att vi inte alls tränas i detta. Jag pratade med Pamela om detta och hon kunde bara bekräfta mina tankar och även berätta historier om hur hon blir bemött, på många olika sätt. Jag tror att någon form av ärlighet ändå är bäst, att säga rakt ut att "vet du, jag känner mig väldigt osäker på hur jag ska bete mig eller vad jag kan säga". Vad tror ni?