Ny vänskap

Igår träffade jag en god vän till mig. Vi har känt varandra länge, eller rättare sagt....vi har känt till varandra länge. Vi har däremot bara träffats en handfull gånger, bara hon och jag. Jag är dock väldigt glad över att vi har börjat träffas och jag räknar nu henne till en av mina bästa vänner!

När vi träffas så pratar vi. Massor! Vi har kommit fram till att vi är ganska så lika på många sätt, och givetvis också olika....men vi upptäcker hela tiden nya sidor hos varandra där vi är lika. Och så har vi kanonbra samtal. Spännande!

Jag och tjejernas pappa gick skilda vägar för ungefär 2,5 år sedan och min väninna och hennes man skildes för ungefär 1,5 år sedan. Jag vet inte om det är så för alla som separerar, men vi båda går igenom någon form av "inre resa", hur klyschigt det nu än kan låta. Men har man levt tillsammans med någon länge så är det klart att man formas av den personen, inget negativt med det. Det är ju naturligt att det blir så. Men sedan, när man blir själv, då ska man ju hitta tillbaka till det som är "bara jag". Vem är jag när jag inte är i ett förhållande? Vem är jag när jag bara är Jennica? För mig handlar det faktiskt inte om att "hitta tillbaka", jag behöver hitta dit, kanske för första gången. Jag har skrivit om detta förr.

Både jag och min väninna gör nya upptäckter om oss själva hela tiden. Och så jämför vi vad vi kommer fram till. Pratar och skrattar. Det är guld värt att ha en vän som går igenom samma som en själv. Och även guld värt att ha en vän som också är singel. Vi pratade mycket om det där. Jag har många vänner, väldigt goda vänner. Dessa vänner är alla i förhållanden, med eller utan barn....oftast med. Jag vet att jag är välkommen hem till alla mina vänner när som helst. Däremot så är det ju så, helt naturligt, att de har fullt upp i sina liv med sitt. Dagarna går snabbt, aktiviteter avlöser varandra, vardagslogistiken skall skötas och blir det några luckor så spenderar man ju helst dem med sin familj. Sådär har jag ju också det.....varannan vecka. Grejen är ju att varannan vecka är det bara jag och jag har all tid i världen att hitta på saker. Jag har länge nu haft ett stort behov av att vara själv, och jag gillar att vara själv. Jag behöver det. Men, jag har också kommit in i en fas då jag gärna gör saker, träffar folk. Jag kan uppleva att jag blir lite rastlös. Det är inte så lätt att helt spontant hitta på något med någon, de allra flesta är ju upptagna på sitt håll. Då är det ju kanon att ha hittat en vän som har samma behov som jag!

Så, tack min fina vän för att du kommit in i mitt liv! Tack för att du som jag gillar att sitta och vända och vrida på saker och ting, fundera och filosofera. Tillsammans kommer vi fram till en himla massa bra saker, eller hur?! :)

Kram på dig! 
Och Kram till alla mina vänner - ni är bäst!