Dåligt samvete eller ej - that's the question

Om ni har läst nedan inlägg så kunde ni ser att jag planerade en mysdag för mig och Josefine idag. Skälet till denna mysdag var mitt eget dåliga samvete, ni vet det där som man får som ett brev på posten så fort man blir förälder. Josefine har ju legat sjuk i feber ett par dagar och mer eller mindre enbart hållit sig i soffan på ovanvåningen och tittat på tv. Och varit nöjd med det, ska tilläggas. Idag är hon frisk och jag tänkte att hon och jag kunde mysa lite hemma, bland annat så tänkte jag att vi kunde plantera ut hennes små tomatplantor i hennes lilla land. 

Men så fort frukosten var uppäten så ville hon ringa sin bästis. Jag undrade om hon inte hellre ville vara med mig idag och nämnde lite saker vi kunde göra, bland annat planteringen av tomaterna och kanske att vi kunde gå till sjöarna och bada. "Men mamma, jag vill ju träffa Moa (hennes bästis)! Jag har ju inte träffat henne på länge!" Och vad säger man, klart att hon ska träffa sin bästis. 

Jag vet ju att hon älskar mig och Jens, men vi har fått konkurrens på priolistan av kompisarna! Jag antar att det är den naturliga utvecklingen och att det är precis som det ska vara. Jag är faktiskt glad för det. Jag är glad över att hon har sina kompisar, glad över att hon är självständig, glad över att hon tar initiativ och ringer och bestämmer träff. Jag är glad över det, säkert. Faktiskt. Men ändå.....trodde nog inte att det här med att hon skulle "försvinna" för oss skulle ske så tidigt. (Hon är 9 år.) Hon är oftast med kompisar och när hon är hemma så vill hon helst vara på sitt rum.

Det är här det dåliga samvetet sätter in. Bör man inte vara mer med sina barn? Ska man "tvinga" sig på dem fast de hellre vill vara själva eller med sina kompisar...? Hur ska man veta vad som är rätt?