När man inte tror det kan bli värre...

 

När jag hade skrivit mitt inlägg igår kväll/natt, så gick jag direkt och la mig, helt inställd på att morgondagen skulle bli bättre och att vi skulle känna oss friskare. Att det skulle vända. Att det inte skulle bli värre. Men nej, tyvärr skulle det bli just det......värre....

Lilltjejen vaknar vid ett-tiden och bara skriker. Ont i örat. Hon skrek och grät, vred sig som en mask och ropade "ajajaj, mitt lilla öra" och "nu får det sluuuta". Det enda jag kunde göra var att krama, hålla om och se på. Att ha ont i öronen är bland det allra värsta man kan ha. Och att bara kunna titta på när någon man älskar har det, är tortyr. Och sådär höll vi på. Hela natten. Vi satt, vi låg, jag gick runt och bar henne. Vi satt, vi låg.....vi gick....vi satt..... Och när klockan var 6 så somnade vi en timme, innan det var dags igen. Framåt dagen började det lugna sig och när tjejernas pappa kom mitt på dagen så var det värsta äntligen över. Då var vi tre tjejer här som var helt slut, ingen hade sovit.

Resten av dagen har jag ägnat åt att.....sova. Och dricka te. Och hosta, hosta, hosta..... Och åt att oroa mig för nästa vecka.  Som det känns nu ligger måndagen i farozonen och det verkar varken bli jobb eller dagis. Hopplöst. Fick dessutom veta att det går kräksjuka på dagis och jag känner mig sådär lockad av att få det med. Och så oroar jag mig för hur det ska gå att lämna lillisen på dagis, hon som tycker det är pest i vanliga fall kommer inte tycka att det är bättre efter att ha varit hemma nära, nära en förälder under en veckas tid.

Nej, vet ni vad. Just nu vill jag spola fram tiden en vecka eller så, just nu är det inget skoj. Just nu ska jag dricka dagens sista kopp te (den miljonte i ordningen.....) och sedan somna och hoppas hoppas att all magi som både jag och Johanna tror på och hoppas finns, singlar ner över mig och gör mig frisk och stark nog att orka ta hand om saker och ting i morgon. Snälla. Lite magi...?

♥